Jag är ingen hejare på det här med förhållanden. Alltså... parförhållanden menar jag nu. Romantiska förhållanden. Jag är om sanningen ska fram väldigt, väldigt kass på den biten. Ett kritiskt öga ställer mig undrande och tveksam inför tvåsamheten, och åsikten att förtroende är något som förtjänas gör att det är svårt att släppa någon in på livet. Det är svårt att särskilja på om det är ett allmänt ogillande av Mannen eller om det är så att jag är en solovandrare. Jag har haft några partners under mitt liv. Ett enda längre förhållande som jag anser seriöst. En handfull kortvariga förhållanden och en hel drös med dater.
Mina erfarenheter från män och killar är... inte så bra. De har (nästan) alla vara fina och snälla killar, don't get me wrong! Men de har också varit disträ, verklighetsfrånvända, fåfänga, nedvärderande, kyliga, överdramatiska, omedvetna, tråkiga, töntiga, silikontokiga, druggies, egoistiska, oförstående och sexistiska. Sjukt störiga egenskaper. Och vad spelar det då för roll om de är fina och snälla killar?
Och jag brukar (eller brukade, jag har lagt av med hela dejtinggrejen) nästan alltid vara den som tar första steget till intimitet. Det är jag som kysser först. Ibland tröttnar jag på det. Då får nästa kille jag träffar ta första steget. Då händer det i regel ingenting. Jahapp. Gillar han mig? Gillar han mig inte? Ser han mig som kompis? Knepigt egentligen. Hade jag bara dålig timing eller vad? Vill ju så klart inte ses som någon slags kropp som ska erövras (förutom när jag är på det humöret), men om jag dejtar någon är det ju trevligt att vara personlighet och kropp.
Jag trivs bra med att vara själv, det gör jag verkligen. Ingen att ta hänsyn till. Men inte heller någon att få närhet av. Jag saknar närheten mest av allt. Det är det enda som en partner ger som jag inte kan få av någon annan. Den där intima närheten. Kramar. En smekning. Ligga kvar i sängen en hela dag och bara mysa. Den underbara lukten av hud.
Det där med tokförälskelse a la Hollywood tror jag inte på. Sådan kärlek förvränger huvudet på folk och får dem att blunda för saker som är uppenbart fel i förhålldet eller med den andra personen. Och med fel menar jag inte A är alltid fel och B är alltid rätt, men i förhållande till person F kanske A är fel och då är det jävligt dumt att blunda för det.
Jag minns när jag var yngre. Jag brukade säga att jag behövde någon att se upp till. Tänk om jag hade haft den inställningen idag. Jag hade kunnat tagit vilken kaxig, sprättig tupp som helst. Han hade kunnat blända mig med sitt ego. Jag hade kunnat titta beundrande på honom. Men det funkar inte så längre. Inte i mitt huvud. Jag vill ha en jämlike, en kamrat, en team member. Jag behöver någon att utvecklas, skratta, planera och filosofera med,och ibland någon att vara arg med. Någon att vara nyfiken med. Vi ska dela och utveckla värderingar. Eller så ska jag vara själv? Men tvåsamheten är ju så norm! Hitta kärleken och skaffa barn! Yeah!
Vad vill jag egentligen? Och måste jag bestämma det nu? Näe... men jag tänker på det ibland ändå. För jag har fått lära mig av världen att det är tvåsamheten som är målet i livet.
Fuck off!! eller Kiss me!!
Vad blir det?
förhållanden,
förväntningar,
kvinnliga ideal,
kärlek,
normer,
1 kommentarer
Henrik
12 Jan 2014 18:31
Bra skrivet.
Om jag tar mina egna erfarenheter så är det ju jäkligt nervöst den där första kontakten. För det mesta om det är en kvinna jag vill träffa mera och man är osäker som du skriver, gillar hon mig, så är det ju oftast man kanske fegar ur eller väntar lite för länge så momentet försvinner. Och hoppas att man inte är så feg nästa gång.
Mins en nästa första kyss med en kvinna jag sen hade ett längre förhållande med. Där hade det räckte att någon hade närmat sig lite mer för att det skulle hända. Båda blev nog lite nervösa och väntade på den andra så just det "moment" försvann.
Det är ju inget fel att vara en solovandrare, men just den fysiska kontakten kan ju vara svår att ersätta.
Jag tycker Fanny Åström skriver bra om jämställda relationer ( http://www.arsinoe.se/for-jamstallda-relationer/ ).
Nu ska jag sätta mig och vara tyst.
Peace
Kommentera