femtesstic.blogg.se

Jag tester mina gränser just nu. De gränser som har satts upp av vårt samhälle och vår kultur om hur en ska vara som kvinna. Detta innebär att vi ska vara rakade under armarna och (i alla fall smal)benen ska skötas om så de ej väcker anstöt hos medmänniskorna. Vi uppmuntras även till att ta hand om vårt yttre, främst vårt ansikte med smink. Men även kläder och kropp är viktigt att ha av rätt modell. Helst en "äkta kvinnlig". Och det är inte det att jag inte tycker att det är kul med smink och kläder, för det är sketakul, men det är konstigt och störigt att det bara är tjejer som anses behöva fixa sig till oigenkännlighet. 

 

Jag började för ett tag sedan med att sminka mig mindre innan jag gick till jobbet. Numera är det puder och lite rouge som gäller. Tidigare använde jag även ögonskugga och mascara. Det var inte så svårt att trappa ner. Det är galet bra inställning på jobbet kring den biten. Finns både de som sminkar sig dagligen, de som sminkar sig ibland och de som nästan aldrig sminkar sig. Jag var i gott sällskap för lite experimentering kring min egen framtoning! Och vad skönt det är att slippa tvätta av sig massa smink på kvällen. En enkel ansiktstvätt duger bra nu för tiden.

 

Det här är nästan, men bara nästan, lite jobbigt att skriva om.  Första träningspasset efter att jag köpte mitt nya fina träningskort tänkt jag gå dit utan att raka mina armhålor och mina smalben. Jag har ju trekvartsbyxor! Men preciiiis när jag skulle gå ut genom dörren bröt jag ihop inför den påtvingade kulturen att så ser en kvinna inte ut! Så jag panikrakade mina smalben och armhålor och gick sedan glad i hågen (och jättebesviken på mig själv) och tränade. Dagen efter upptäckte jag att min väldigt tidspressade rakning lett till att jag missat ungefär halva benen. Bra jobbat. Men det fick mig också att nästa gång strunta i att raka mig och gå och träna med mina halvlurviga ben. Visst blev det några blickar (som jag märkte först när jag visste att jag inte var rakad måste påpekas!) men det var inte så farligt ändå. Mest kändes det skönt. Lite gran som -Haha! Kolla vad jag är rebellisk! Det vågar inte ni! Och de flesta vill väl inte ens strunta i att raka sina ben, för det är liksom så du ska se ut - slät. Jag tycker själv att det är finare att inte ha världens längsta hårman under armarna, men tyckte till min egen förvåning att det var ganska gulligt med lite hår under armarna! You live and you learn. 

 

Dags för lite samkväm med några kollegor. Vi skulle ses för en öl eller vad som nu föll oss i smaken. Och jag sminkade mig nästan inte alls, däremot klädde jag mig i kläder jag känner mig fin i! Jag tänkte att jag skulle i alla fall närma mig hur det är att vara en man och gå ut. De har ju till skillnad från kvinnor ansikten som är fina som de är?

 

Redan vid bussresan in till stan kollade jag med lite nya ögon på mina medpassagerare. Ett gäng ungdomar på väg någonstans. Killarna hade fina kläder men de var samtidigt lite stökiga i sin framtoning. Håret var inte fixat eller gömt under en mössa, och puffades ur ögonen först när grabben inte längre såg skärmen på sin smartphone. Sminkade var de så klart inte. Tjejerna i gänget då? De hade också fina kläder. Men där slutade likheterna. Deras kläder var mer ordnade, hårsvallen hängde glansiga och plattade och rättades till vid minsta förskjutning in mot ansiktet. Däremot slängdes det en del med håren, ni vet sådär schampooreklamaktigt - svosch! när de skrattade och var "totalt ointresserade av killarna". Och de var såklart sminkade, absolut inte några överdrivna sminkningar, men en noga anlagd grund för den där silkeslena illusionen om drömhyn, och hade framhävda ögon och munnar. Killarna kändes avslappnade i förhållande till sina utseenden, medan tjejerna hela tiden var ytterst medvetna om hur de såg ut och rörde sig.

 

På krogen hade vi det trevligt. Jag fick mina beställningar snabbt och lätt, ingen trakasserade mig och jag fick ingen speciell uppmärksamhet. Det var skönt. På vägen hem började en man på bussen prata med mig. Om kollektivtraffik, träning och vad som skulle inmundigas till frukost i morgon. Helt normala saker! Det har aldrig hänt tidigare vad jag kan komma ihåg. Oftast när jag är på väg hem försöker någon riktigt rolig man skoja med mig eller påpeka att jag ser sur/trött/fundersam ut. Det kan så klart ha varit ett sammanträffande att en man pratar med mig om helt vanliga saker just den dag jag väljer att inte lägga fokus på mitt ansikte, men det får mig att vilja utforska det här med att inte framhäva mig som horan eller madonnan.