femtesstic.blogg.se

Idag undrar jag mycket över hur livet ser ut för barn av idag. Det här med att flickor nischas in på gulligt och rosa och glitter, medan pojkar nischas in på häftigt och blått och praktiskt. Hur jag när jag köpt kläder till vänner och bekanta som fått barn i det sista, haft svårt att hitta kläder som kan passa till vilket kön som helst. Och då menar jag inte vad jag personligen anser om vad som passar på olika kön för jag önskar att det inte var så uppdelat som det är idag. Det jag tänker på är att det troligen inte skulle uppskattas att jag köper den där söta tröjan med ett hjärta på till en nyfödd liten bäbispojke. För hur skulle det se ut? Hur förvirrade skulle inte alla bli? Vad, är det en flicka nu helt plötsligt? Tänk om ert barn blir mobbat? Det är så himla tråkigt att det ska finnas så små variationer.

 

Kollar på kläder till  barn.

Flickors kläder är pastelliga, söta djur (katter, kaniner, fjärilar), växter, (blommor, frukter, träd) hjärtan, glitter, volanger.

Kollar på kläder till pojkar. Skarpa färger, häftiga djur (tigrar, t-rex, zebror med glasögon), teknik (bilar, maskiner) manliga hjältar (Blixten McQueen, Spindelmannen, Bamse).

Det visuella är så väsenskillt så det är helt otroligt. Är det så konstigt om pojkar gillar bilar och häftiga äventyr och flickor söta djur och pyssel när de konstant matas med det?

 

Minns när jag gick förbi ett dagis här i trakten. Alla barn och fröknar var på väg ut på någon utflykt. Alla pojkar hade blå mössa. Alla flickor hade rosa mössa. Det fanns inte ens någon annan färg! Och ändå påstås det att de som vill uppfostra sina barn könsneutralt (du får ha vilken färg du vill) är hjärntvättade av "PK-maffian". Att de inte kan se hur hjärntvättade de själva är och hur hjärntvättade deras barn kommer att bli är riktigt obehagligt i min åsikt. Att de inte ser att det är de själva som är politiskt korrekta som snällt faller in i ledet om hur barn ska uppfostras. Allt från färger till beteenden till bemötanden. 

 

Hittade denna artikel i Huffington Post om hur Lego har ändrats de sista 30 åren. Hur killar och tjejer inte längre anses kunna leka med samma saker utan att det måste tillverkas speciella Lego-satser för tjejer respektive killar. Jag tycker att barnet i annonsen är helt underbart! Så glad och så nöjd. För stora jeans, för att ha något att växa i. En tröja och skor. Bekväma. Tåliga. Lekvänliga. Barnet på bilden verkar inte bry sig för fem öre om sitt utseende. Barnet är stolt över att ha byggt något. Fantasin visas upp. Och det borde vara som bildtexten säger; vad det är är vackert. Bara sådär rakt av. Barnets skapelse. Barnets kreativitet. Barnets förmåga att tänka. Barnets stolthet över att just hen har åstadkommit något som ingen annan har åstadkommit före hen.

 

Jag tänker på när jag gick i lågstadiets första klass. Vi hade kläder på oss. De var av massa olika färger och påsiga och galet bekväma. Det var lite fint med diadem. Eller kanske praktiskt. Vi lekte. Vissa hade kanske hål i örat, jag minns inte så noga. Såg upp till de större barnen. Inte för att deras modekänsla var så utvecklad utan för att de var större, kunde mer och var nästan vuxna. Vi ville också bli sådär nästan vuxna som de som var 9 år. Det jag minns om leksaker är att jag gillade djur. Det hade jag alltid gjort. Sedan jag började gå. Men jag gillade också att hänga med när det skruvades och snickrades hemma. Vad jag inte var så intresserad av var smink och idoler och böcker om tvillingar och deras bekymmer och nöjen. Kitty var spännande, löste mysterier! Men ibland ville jag ha leksaker som de andra flickorna hade. För visst kunde en bli ifrågasatt. -Har inte Du en sån?! Det gick till och med så långt att det togs upp på ett möte varför mina föräldrar inte köpt en Barbie till mig. Jag blir så jävla arg när jag tänker tillbaka på det idag. Allvarligt? Ha ett möte om vilka leksaker ett barn ska ha? Så jävla sjukt.

 

Så vad händer? Varför är det så otroligt viktigt att nischa in barn i könsroller? Idag redan från innan de kan gå? Varför finns det inte större variation? Jag blir alltid så imponerad av de som väljer att gå en annan väg än den rosa/blå. De som kanske till och med väljer att inte sätta ett offentligt kön på sitt barn. Jag blir imponerad för att det kräver så otroligt mycket mod att gå emot ett helt samhälle. Speciellt när det gäller barn som alla ändå är väldigt måna om. För det är faktiskt ett barn. Det borde inte spela någon roll vilket kön barnet har. Vad som borde spela roll är vad barnet är för personlighet.

 

Och det här med monbbing? Om DU som vuxen anser att något är konstigt kommer antagligen dina barn att snappa upp det och ta det som en sanning om världen. Om du däremto lär ditt barn att alla har rätt att uttrycka sin identitet genom kläder och aktiviteter så kommer förhoppningsvis barnet att se det som helt naturligt att de andra barnen är olika varandra. Kort och gott tycker jag att det är konstigt att det är upp till föräldrar att skydda sitt eget barn från att mobbas, när det borde vara föräldrars skylldighet att göra sitt bästa för att deras eget barn inte mobbar. Och jag är väl medveten om att mobbing är ett aber och ett problem som är svårt att komma åt, men det gynnar inte någon att lära barn från tidig ålder att det bästa är att gömma sin sanna identitet under den rosa eller blå masken.