Läste på Blixas blogg och fastnade för hennes formulering i en kommentar; "Om vårt enda värde ligger i vår knullbarhet så är det ju inte speciellt konstigt att slåss för sin knullbarhet med näbbar och klor."
Vi gnäller att vi är för tjocka, för korta, för lite kurvor, fel hår, för smala, för långa och fan och hans moster. Jag blir alltid lika förvånad när mina väninnor påpekar saker de inte är nöjda med med sin fysik. Det är såna saker som jag aldrig ens funderat över. Idealkvinnan som vi ständigt matas med sätter sina spår.. Det är så himla tråkigt när vi skulle kunna uppskattas för vilka vi är och vad vi åstadkommit, redan från ung ålder, utan att hela tiden få höra kommentarer om utseendet.
För det är lite så att vi jämför oss själva med andra kvinnor. Hon är mycket sötare. Har mycket finare ben/rumpa/bröst/mage/rygg/hår/what the fuck ever. Vi pyntar oss för att vara snyggare än andra kvinnor och vi pyntar oss för att få gillande blickar från män. Det är otroligt många tjejer som fyller läppar, kinder, smårynkor och bröst, som bantar, tränar och dietar sig fram genom livet och som draperar sig i kläder som ska gömma oönskade former eller klämmer ner sig i kläder som ska forma dem till en eftertraktad siluett. Allt för att det i våra medvetanden inpräntats en mall för hur en kvinna ska se ut. Ung, kurvig (men inte fööör kurvig) och alldeles alldeles underbar. Vi har fått höra sedan vi var små att vi är söta, söta, söta. Det fortsätter upp i ungdomsåren där vi förstärker att våra kvinnliga vänner är så vackra, så vackra. Kvinnors främsta tillgång är deras utseende. Inte i alla kretsar så klart, men över lag är det otroligt viktigt att vara snygg som tjej.
Och det här att en går ut på krogen för att hitta ett ragg? Ja det händer, men i en majoritet av fallen går nog folk ut för att umgås med sina vänner, dricka något gott och prata bort några timmar. Kanske dansa lite. Men det är inte heller så kul längre då även dansen, likt beställandet av dricka, tydligen är en klar invit (no it's not!) till snubbar av olika slag att komma fram och grinda lite.
Har så klart själv stått där och smilat över uppmärksamhet från män. Uppmärksamhet för att jag ser ut på ett sätt som tilltalar dem. Jag hade lyckats med min pyntning, min ritual att framhäva mig som en möjlig kandidat att stoppa kuken i. Och så nöjd jag har varit! Inte bara för uppmärksamheten utan också för att jag fick den framför andra kvinnor. Jag vet inte om detta är ett sjukligt beteende från ungdomens dagar då jag oftare fick höra att jag var ful än något annat, eller om det är den konstanta bombardemanget med iden att kvinnors främsta tillgång är deras skönhet. Klart jag blir glad när det bekräftas att jag har vad som krävs för att accepteras i samhället.
Eller när någon har fått kontakt och pratar med en. Och hans vänner ska gå. "Ok, men ha det så bra då, lycka till med what ever du nu än skulle göra med ditt liv *phew*" Men nehej då ska han stanna. Trots att det sägs rakt ut att han faktiskt borde gå med sina vänner så gör han det inte, han vill stanna. Ok, jag märker tydligt att snubben vill stanna eftersom han inte går, men snubben märker inte att jag vill att han ska gå fast jag säger det rakt ut. Där blev det hela lite obehagligt. Snälla, bara gå. Vi har pratat, en av oss visade inte intresse för att utveckla det hela vidare. Låt det stanna vid en trevlig pratstund två främlingar emellan. Eller paja det och späd på synen på att många män är totala idioter som faktiskt inte har respekt i kroppen, och tycker att deras JA är viktigare än någon annan NEJ. Du vet... jag stämplar dig direkt som Objekt; Undvik. Men nej det vet de inte. De verkar tro att de är lite gulliga och charmiga. Vill ha en kram innan de till slut går. Och det blir inte direkt bättre av det. Eller så blir det sura för att en inte vill vara trevlig hur jädra länge som helst utan kanske återgå till sina vänner som en ändå är ute för att umgås med. Men men.. Min syn på män förvärras, mannens syn på sig själv som charmör förstärks (han kan ju inte rå för att hans charm mötte största surisen i stan eller hur?). Och så kan denna cirkus fortsätta.
Idag vill jag inte ha uppmärksamheten. Jag vill fortfarande smika mig och sätta på mig kläder jag tycker är extra fina ibland. Jag vill gå ut och ha det trevligt. Men jag undviker kontakt med män. Eller jag försöker undvika kontakt med män. När jag ska beställa i baren är det Nästan alltid en man som försöker få kontakt. Blickar, knuffar, väl valda (nåja) fraser. Expertisen att titta åt ett annat håll, inte höra, ignorera börjar så sakteliga infinna sig. Jag beställer något att dricka, jag står inte här för att jag vill bli uppsökt av random snubbe (ofta lite överförfriskad sådan, några år äldre än mig) men tydligen är sanningen en annan för många män.
Men uppmärksamheten fås också när jag åker buss, när jag är i mataffären eller när jag rör mig på stan. Konstant bedömd. Och vi talar inte snabba blickar här utan den typen av blick som går längs hela kroppen eller klistrar sig fast vid ansiktet. "Hur knullbar är hon?".
Och jag är jävligt trött på att ständigt vara utsatt för blickar som ska avgöra om jag är knullbar. Kan jag bara få vara fin ifred. För min egen skull. Det hade jag uppskattat. Jag är knullbar när jag vill, med rätt person och under rätt förutsättningar och med rätt humör. Att jag ber dig gå, inte vill prata, tittar bort eller försöker undvika fysisk kontakt hör inte till intviterna. Ni är inte Gåvan till alla kvinnor, ni måste inse det snart.
Bild från www.lyn.lowenstein.eu (ngt fixad by moi)
förväntningar,
idiotiska män,
knullbarhet,
kultur,
kvinnliga ideal,
kvinnosyn,
Kommentera