Vill skriva men det är som att luften gått ur mig. Ju längre jag tänker på detta med feminism och förtryck desto mer ser jag det i samhället. Jag letar inte utan det är bara DÄR, in your face! Jag hör hur kollegor och vänner och folk på stan och på sociala medier pratar. Hur de uttrycker sig. Vad de anser är att gå över gränsen. Jag är förskonad från massorna av idioter som vissa verkar ha i sin bekantskapskrets men det är inte bara idoter som trampar i klaveret. Det är den allt genomsyrande normen som är skev. Gliringar om kvinnor, om rasifierade, om könsroller, om klasser. Tänker på hur det kan vara så många som är så avogt inställda till så många av sina medmänniskor. Vad är det för känslor som driver ert förakt? Som får er att anse er ha rätt till saker som andra inte ha rätt till baserat på saker som den enskillda individen inte kan hjälpa? Varför ska just ni få fördel på fördel bara för att ni råkade födas till den ni är?
Ibland vill jag sätta mig ner med de mer exktrema människorna. Rasisterna, kapitalisterna, patriarkerna. Luska i hur de tänker. Men hur bjuder jag in till ett sådant samtal? "Hej. Jag tycker att du har kassa värderingar. Skulle du vilja förklara varför du är så grym/snål/respektlös?". Kön skulle bli kort. Det är lite som de säger de kloka; Den enda del av universum som du kan vara säker på att förändra är dig själv. Antar att det är där jag borde lägga mest krut. Och så får en hoppas att det spiller över på andra.
Håhå jaja. Antar att energin kommer tillbaka med ökande dagslängd.
Kommentera