femtesstic.blogg.se

Idag är det internationella kvinnodagen. En dag för alla kvinnor är det tänkt. Men riktigt så är det nu inte. Fick ett mail från en man igår, där han gratulerade mig och önskade mig allt gott här i livet. Denna man kommer från ett land som är betydligt mindre jämställt än Sverige, så han ser nog denna dag ungefär som alla hjärtans dag, lite som ett jippo. Någon kvinnokamp av betydelse pågår inte i denna mans liv. Kvinnor ska vara hemma med barnen, och så var det med det. Det är också den enda gratulation jag fått. Tack och lov. För nej, det är inget som ska gratuleras detta. Då män och kvinnor ännu är ojämställda och ojämlika passar internationella kvinnodagen bättre till att vara en dag då vi ska synliggöra problemen med att vara kvinna. Män har också en egen dag men den hör vi inte mycket om. Kanske för att män alltid har sin dag. Varje dag. Varje år. Mannen är normen, normen har inga problem. Normen har svårt att inse sina egna privilegier och sina egna brister. Så har det varit under hundratals år. Och det tar tid att ändra på sanningar som finns i samhällen.

 

Vi lever i ett patriarkalt samhälle. Inte av den värsta sorten men ändå patriarkalt. En reaktion som blir allt tydligare desto mer denna struktur påpekas och diskuteras är det så kallade manshatet. Svaret på kvinnohatet. Och precis som med kvinnohat innebär inte manshat att alla män hatas som individer eller dras över en kam. Men det betyder att vissa attribut och egenskaper som associeras med den bild av män som vi har idag kritiseras och ifrågasätts. Detta kritiserande och ifrågasättande tolkas ofta som gnäll och trams och onödigt. Den priviligierade massan slår ifrån sig. Vi är ju bra! Varför ger ni er på oss? 

 

När ordet manshat eller "utövandet" av manshat dyker upp i medierna tror jag att det är lätt för många att ordagrant tolka det utifrån de två ord det är sammansatt av. Inget konstigt egentligen. Det är ju så vi gör med ord. Men vad som ligger bakom ordet manshat är en väv av strukturer som vissa har uppmärksammat och andra inte har uppmärksammat ännu, inte bryr sig om eller rent av anser att de inte finns. Och åsikter går isär om mycket och begrepp är sällan svarta eller vita, hur de tolkas beror på vår bakgrund och våra erfarenheter.

 

För mig är manshat en reaktion på beteenden och situationer som har sin grund i en värdering av mannen som den högre stående individen, som de sista några hundratals åren genomsyrat vår kultur. En värdering som gärna glöms bort då den är så otroligt invand. Att skåda sitt eget samhälle objektivt är bland det svåraste en kan göra. Vi är uppväxta med att så som vi gör det här hemma hos mig är det sätt som är det bra sättet. Och vi svenskar är otroligt duktiga på att klappa oss på axeln i egenskap av nation. Vi är mest miljövänliga, vi är mest fredliga, vi är mest jämställda, vi är bäst på djurrätt. Men vad som är viktigt att komma ihåg är att mest är ett relativt begrepp som bara kan finnas om något jämförs med något annat. Och alla har heller inte samma värderingar kring vad som är viktigt eller vad som är rätt. OCh att vi är mest eller bäst på något som nation är alltid en sanning med modifikation. Att vi är mest betyder således inte att vi på något sätt har uppnått total miljöomsorg, frihet från våld och förtryck, jämlikhet mellan könen eller att alla djur i landet har det superbra. Mest betyder bara att vi inte har lika långt kvar till de "gyllene målen" vi satt upp som andra länder har.

 

Nåväl, back to manshat. Betyder det då att alla vi som påpekar dessa strukturer hatar alla män? Betyder det att vi tycker att alla män är kompletta idioter? Betyder det att vi drar alla män över en kam? Nej, det betyder bara att vi är jävligt trötta på att mäns syn på världen styr och influerar oss alla. Det är det vi hatar. Att man år 2014 fortfarande är den bästa könstillhörigheten en person kan ha. Tillsammans med hetero, cis, och vithet. Fyrklövern av makt. Fyrklövern som aldrig ska ifrågasättas för då är en gnällig. Men jag kommer inte att prata om de övriga tre toppskikten här även om de i högsta grad är otroligt kraftfulla brickor i det sociala spelet om makt.

 

Det är en hel del att förstå och sätta sig in i för att riktigt kunna greppa ett uttryck som manshat. Och om en inte kan greppa vad normer och privilegier betyder och innebär tror jag att det kan bli svårt att greppa vad manshat egentligen är. Det är precis som inom många andra områden; ekonomi, politik, fackspråk osv. Vissa ord kräver en djupare kunskap för att kunna förstås. Nu ska jag inte säga att detta är ett av de svårare orden, tvärt om! Men det kräver att en är villig att inse vissa saker och det är inte alltid trevliga saker att inse. Varken om samhället eller om sig själv.

 

Jag ska inte säga att det inte finns personer som verkligen hatar män, alla män. Det finns det så klart. Men när manshat uttrycks i medier är det ett påvisande av normer och föreställningar som genom sin existens nedvärderar ungefär halva befolkningen. När manshat uttrycks i medierna är det för att någon har reagerat på system som hindrar dem att mötas utifrån sin person, och i stället möts efter exempelvis sitt kön. Det handlar inte först och främst om relationer mellan vänner eller familjemedlemmar, även om det så klart finns tillfällen när även dessa personer får en skopa av manshatet på grund av att de beter sig efter rådande normer. Det handlar om tillfällen då accepterade uttryck och handlingar får gå obemärkta förbi fast de skadar eller nedvärderar en annan människa. 

 

Manshat är vad vi känner när någon blir arg på en annan person och kallar henom för fitta/hora/slyna/diva/prinsessa/primadonna/kärring/tjej. Varför? För att dessa ord är universella skällsord eller ord som används nedvärderande. De kan slängas i ansiktet på män, kvinnor, transpersoner och queers. Enbart män kallas för jävla kukhuvud till exempel. Vill du nedvärdera någon ordentligt är det värsta du kan säga till någon att de är något kvinnligt. 

 

Manshat är vad vi känner när män beskriver en kvinna som en kroppsdel. Varför? Därför att kvinnor redan avpersonifieras i allt för stor utsträckning. "Den där tutten kan verkligen sjunga!" är en mening jag aldrig kommer att glömma. Hur jag förut tyckte den var ganska rolig. Hur jag idag ser systemet av avpersonifieringen av kvinnan som ligger bakom. Något vi ser i bildspråket i reklam efter reklam. Hur kvinnor ofta är en kroppsdel. De är sin byst, sin mun, sin midja, sin rumpa, sina ben. Denna avpersonifiering saknar motstycke för män.

 

Manshat är vad vi känner när män får beröm för att de tar hand om sina barn. Varför? Därför att kvinnor inte får beröm för motsvarande engagemang. Alla arbetande kvinnor som tvättar, städar och sköter hemmet utöver att de tar hand om barnen. Att vissa kvinnor skriver listor, förbereder högar med kläder dag för dag och ser till att skolväskor är ordentligt packade i förväg för att mannen ens ska kunna ta hand om barnen ensam när hon är borta några dygn. När pappan i familjen inte ens vet vilken tröja som är barnets pyjamaströja. När pappan i familjen måste få en att göra-lista för att mamman ska jobba en helg. Vem berömmer mammorna för att de drar hela lasset? Inte samhället i alla fall. Engagerade fäder däremot. Hyllas och klappas i ryggen, är det inte fantastiskt att han tar hand om sina barn? Gärna på sommaren och på roliga aktiviteter. Det där tråkiga hemmaskötandet får kvinnan gärna ta.

 

Manshat är vad vi känner när film efter film svämmar över av urringningar (med svällande bröst i så klart) , munnar (ska äta/dricka lite sexigt till exempel) och rumpor (självklart putande eller svajande) på kvinnliga skådespelare. Varför? För att män aldrig exponeras på samma sätt i film och det är knappt något folk reagerar på. Det är sak samma om kvinnorna i filmen är vackra. Det är inte de vackra kvinnorna som är problemet. Problemet är att filmer görs med ett manligt heterosexuellt perspektiv. Om vi skulle klippa bort alla scener där en kvinna objektifieras skulle högen med urklippta scener bli enorm. Kvinnor är ofta köttrekvisita. Deras enda uppgift är att vara en vacker/sexig kuliss där männen agerar och regerar.

 

Manshat är vad vi känner när alla karaktärer i barnböcker är män, pojkar, killar pch farbröder. Bamse. Nalle Phu. Smurfarna. Kalle Anka/Musse Pigg. Varför? Den manliga världen är större redan från små ben. Den kvinnliga världen begränsad till hästar och mode. En värld där målarblock och leksaker och kläder och attityder och bemötanden berättar för tjejer att de ska leka innåt eller möjligen i ett ridhus medan pojkar har hela världen att agera i. Förutom den innre, för det är tjejigt och tjejigt det är som redan sagts något som ska ses ner på.

 

Manshat är vad vi känner när vi ska skratta åt sexistiska skämt eller anklagas att inte ha humor. Varför? För det finns en jävligt mörk verklighet bakom sexismen. En verklighet där flickor, tjejer och kvinnor misshandlas, ofredas och våldtas för att det är så normaliserat att kvinnor är sexobjekt, villiga och redo för mannens närmanden varje given minut på dygnet. Alla kvinnor som sitter fast i våldsamma förhållanden som världen redan från början har lärt dem att finna sig i för de är lite mindre värda än mannen som är våldsam mot dem.

 

Jag skulle kunna fortsätta länge till. Men summa sumarum; manshat är ett svar på ett långvarigt, utbrett och allmänt accepterat kvinnohat. Vi har fått nog nu. Manshat kommer vi att känna så länge dessa strukturer fortsätter att vara rådande. Vi kommer att fortsätta påpeka och kritisera den värld som vi ser framför våra ögon.